Le tillbaka

Vårens fåglar sjunger. Hör du dem?

Eller längtar du efter att vara någon annanstans?

Försommarens blommor slår ut. Ser du dem?

Eller tänker du, ”Vänta tills jag avslutar min högskoleutbildning och tar min doktorsexamen, då kommer jag att börja leva på riktigt.”

Den du älskar ler mot dig. Ser du det?

Eller har du nu tagit din examen, men tänker att du måste vänta tills du får en anställning för att ditt liv verkligen ska kunna börja?

En känsla av värme sprids i ditt bröst. Känner du den?

Eller fortsätter du att vänta du på att något ska inträffa i framtiden för att du ska kunna känna dig lycklig?

Semestern? Första barnet? Pappaledigheten? Nästa kurs? Nya jobbet?

Vi har en tendens att leva i framtiden eller i det förflutna - inte nu. Det är som att nuet inte är ögonblicket för att vara levande.

Men när vi villkorar lyckan och lägger den i framtiden, så missar vi vår möjlighet att känna oss levande och se och omfamna alla gåvor som sker i vårt liv i stunden. Och när det där vi gått och längtat efter väl kommer, dyker det snart upp något nytt som vi känner att vi behöver nå för att verkligen kunna leva fullt ut.

Efter nya jobbet, en ny bil.

Efter nya bilen, ett större hus.

Tänk om det kan vara så att vår djupt rotade idé om att livet kommer att börja och att sann lycka kommer infinna sig när x och y och z har inträffat, är att lägga krokben för vår möjlighet att vara verkligt levande i vårt eget liv. Vår möjlighet att känna njutning, glädje, tacksamhet, uppskattning och smaka på livet.

Livet som finns tillgängligt här och nu. Ty livet pågår till fullo överallt omkring oss i det innevarande ögonblicket. Nu, i livet, finns lyckan. Tänker vi efter, så märker vi att det finns många anledningar till att glädjas just i denna stund.

Dagens samhälle kanske proklamerar annorlunda och banar en åttafilig motorväg för illusionen om lycka i framtiden, men se dig omkring!

Barnen skrattar! Farfar är frisk! Det doftar från köket, din käresta lagar middag och grannen har vattnat blommorna.

Var försiktig med att skjuta upp lyckan på framtiden. Den står inte att finna där.

Stanna upp i nuet istället. Sjung med fåglarna. Dofta de söta liljekonvaljerna. Le tillbaka med värme mot din älskade. Och njut av känslan som sprids i ditt bröst.

Det enda ögonblick vi kan vara levande är nu.

Av Therese Ernedal

Vilken värld väljer du?

I dagens samhälle antar vi ofta en slags krigsmentalitet. Vi grupperar oss som ”vi” och ”dom”, delar upp världen i det ”goda” som ska stöttas och det ”onda” som ska bekämpas. Kanske har du fått frågan om du vill gå med i ”kampen” mot mobbning, ”kampen” mot patriarkatet eller ”kampen” mot miljökrisen?

Vi bygger vårt samhälle utifrån denna fundamentala grundidé:

Att vi skapar gott i världen genom erövring, opponering och strid.

Hälsa kommer vi att nå genom att bekämpa bakterier. Jordbruket kan vi förbättra genom att eliminera skadedjur och ogräs. Ett tryggt samhälle kan vi skapa genom att bekämpa brottsligheten. Och konflikten med vår partner kommer vi att lösa genom att bevisa att vi har rätt.

Det finns så många konflikter, kampanjer och uppmaningar överallt om att vi ska övervinna fienden med våld. Ju mer dominans och nolltolerans, desto bättre. Beskådar vi detta fenomen noga så kan vi se att vår inre värld speglar det som pågår i världen omkring oss. Vi tillämpar dagligen samma slags taktik gentemot oss själva. Vår inre osäkerhet, brist på självkänsla och våra högljudda tankespöken försöker vi våldsamt att bekämpa genom utplåning.

När vi blir varse detta kan vi börja ställa oss frågorna: Hur vill vi möta oss själva? Hur vill vi möta världen? Är vi nyfikna och vill vi på djupet förstå?

Krigsmentaliteten bygger på idén om att vi är separerade, att det finns ett separat jag och ett separat du. Men i den nya typen av samhälle, i den nya relationen till jorden, i den nya upplevelsen av att vara människa, så börjar vi åter se att vår existens hänger samman. Min existens är helt beroende av din existens.

Vi har fokuserat så länge, kanske alldeles felaktigt, på det som skiljer oss åt. Hur vore det om vi valde att börja uppmärksamma allt det som knyter oss samman?

Skulle inte du vilja vara medskapare av denna nya sanning?

Den indiska författaren, samhällsdebattören och fredsaktivisten Arundhati Roy sa:

“En annan värld är inte bara möjlig, hon är på väg. En tyst dag kan jag höra henne andas.”

Vilken värld väljer du?

Av Therese Ernedal

Hur ska det kännas?

En känsla av att du är sammankopplad med livets väv. En känsla av att du hör hemma.

Det är så det ska kännas att vara människa.

Men ingjutna i ett modernt, monetärt, distanserande samhälle, saknar vi ofta känslan av att vara en del, av att höra till, av att höra hemma. Vi vet inte riktigt vilka vi är. Vi lider av en brist på mening, en brist på identitet och en brist på tillhörighet.

När vi växer upp i ett individualistiskt samhälle där självständighet och den egna familjen, karriären och framgångsresan värderas högt, är det lätt att utveckla en känsla av att vi är separerade från andra människor och att vad de gör och känner inte angår oss.

Men ditt sanna jag inte är en separat individ. Ditt sanna jag är en sammankopplad, inter-existerande varelse. Ditt sanna jag är summan av alla dina relationer. Så varje avsaknad av dessa relationer är en reducering av din varelse. Och inuti dig uppstår lätt en känsla av tomhet.

Sanningen är att alla de som vi betraktar som ”andra” - djur, människor och växter - är en del av oss själva. Vår hälsa och glädje är inte separerade från andras och jordens välmående. Någonstans vet vi det. Och att ignorera detta gör ont.

Vi hungrar efter att läka idén om separation och att återknyta vårt intima band med världen omkring oss. Vi hungrar efter gemenskap och att erkänna hur sammanlänkade vi är. Hungrar efter att höra hemma igen. Hungrar efter att veta vilka vi är utifrån ett nät av kulturella berättelser och relationer. Hungrar efter att få finnas där för varandra som en aktiv deltagare i varandras liv, på riktigt.

För vi blir till i mötet med andra. När andra känner oss djupt, så kan vi känna oss själva på djupet. När en annan människa speglar oss eller validerar vår upplevelse kan det kännas mer sant och verkligt. I närvaron av ett uråldrigt träd kan vi känna oss sedda i vår innersta essens. När vår ena hand mjukt stryker en halvsovande hund bakom örat, kan vi uppleva nuets magi och känna närvaron av vår egen kropp.

Känner du igen dig? I hur vi skapas genom detta förhållande av intimt kännande. I hur så mycket av dig kan väckas till liv i ett möte, i någon annans närvaro. I hur livet blir så mycket större när vi kan se längre än "jag, mig och mitt".

När vi lever som en del av livet och varandra, så existerar vi fullt ut.

Först då lever vi i en känsla av att vara sammankopplade med livets väv. I en känsla av att höra hemma.

Så som det ska kännas att vara människa.

Av Therese Ernedal