En känsla av att du är sammankopplad med livets väv. En känsla av att du hör hemma.
Det är så det ska kännas att vara människa.
Men ingjutna i ett modernt, monetärt, distanserande samhälle, saknar vi ofta känslan av att vara en del, av att höra till, av att höra hemma. Vi vet inte riktigt vilka vi är. Vi lider av en brist på mening, en brist på identitet och en brist på tillhörighet.
När vi växer upp i ett individualistiskt samhälle där självständighet och den egna familjen, karriären och framgångsresan värderas högt, är det lätt att utveckla en känsla av att vi är separerade från andra människor och att vad de gör och känner inte angår oss.
Men ditt sanna jag inte är en separat individ. Ditt sanna jag är en sammankopplad, inter-existerande varelse. Ditt sanna jag är summan av alla dina relationer. Så varje avsaknad av dessa relationer är en reducering av din varelse. Och inuti dig uppstår lätt en känsla av tomhet.
Sanningen är att alla de som vi betraktar som ”andra” - djur, människor och växter - är en del av oss själva. Vår hälsa och glädje är inte separerade från andras och jordens välmående. Någonstans vet vi det. Och att ignorera detta gör ont.
Vi hungrar efter att läka idén om separation och att återknyta vårt intima band med världen omkring oss. Vi hungrar efter gemenskap och att erkänna hur sammanlänkade vi är. Hungrar efter att höra hemma igen. Hungrar efter att veta vilka vi är utifrån ett nät av kulturella berättelser och relationer. Hungrar efter att få finnas där för varandra som en aktiv deltagare i varandras liv, på riktigt.
För vi blir till i mötet med andra. När andra känner oss djupt, så kan vi känna oss själva på djupet. När en annan människa speglar oss eller validerar vår upplevelse kan det kännas mer sant och verkligt. I närvaron av ett uråldrigt träd kan vi känna oss sedda i vår innersta essens. När vår ena hand mjukt stryker en halvsovande hund bakom örat, kan vi uppleva nuets magi och känna närvaron av vår egen kropp.
Känner du igen dig? I hur vi skapas genom detta förhållande av intimt kännande. I hur så mycket av dig kan väckas till liv i ett möte, i någon annans närvaro. I hur livet blir så mycket större när vi kan se längre än "jag, mig och mitt".
När vi lever som en del av livet och varandra, så existerar vi fullt ut.
Först då lever vi i en känsla av att vara sammankopplade med livets väv. I en känsla av att höra hemma.
Så som det ska kännas att vara människa.
Av Therese Ernedal
